Man måste inte vara galen för att bli en stor konstnär. Men det underlättar. Konstnärer som borstar tänderna och emellanåt ertappar sig själva med att betala räkningarna i tid får måla i motvind. Sådant väcker misstänksamhet. Och det är väl därför det går rykten om honom. Att han inte är galen. Det viskas om att han ser människor i ögonen när han pratar med dem, att han kan sitt eget personnummer, att han vet vad hans barn heter i förnamn och att han under en period använde mellanrumsborstar. Det senare kan naturligtvis avfärdas som ett uppenbart försök att underminera hans ställning med dikt – hur skulle någon bortom hans innersta och lojala krets kunna veta något sådant – men varje dikt infogas i ett diktverk utan källhänvisningar. Det är de små bäckarnas tradering. De sipprar samman i krypgrunden under galleriernas vitsåpade grangolv och skapar en bördig jord där vilda teorier kan odlas.
Som den här: är det han själv som målar?
Eller har han någon i källaren? En kravmärkt galning med kardat hår, fjättrad till en vägg bakom en vägg. Kalsonglös under murarskjortan. Självbefläckelsens skorpor i tyget. En varelse vi kan tro på.
Hans konst är för stor för att vara förankrad i en balanserad själ. För stor för att flöda ur fingrar som har tagit körkort och postar bilder på Instagram. Det finns ett glapp där som förbryllar och besvärar och det kan inte uteslutas att vi skulle hitta något fasansfullt om vi kröp in i glappet och såg efter. Jag har försökt. Jag har träffat honom flera gånger. Vi har ätit och druckit. Han har tuggat med stängd mun och han har tagit notan. Det är som att han inte ens försöker. Senast sköt han en bunt papper över bordet. Det var en bok i väntan på sina pärmar. Det var boken du håller i nu. Bläddrade och såg en galnings verk. Lyfte blicken och såg något annat.
Hugg mig med gaffeln, ville jag säga. Kasta dig över bordet och hugg mig rätt i ansiktet. Identifiera dig. Men jag sade ingenting, lade bara tillbaka blicken i bunten och fortsatte bläddra tills jag hittade fotografiet från ateljén (eller källarrummet) som skulle bli sidan 217. Ett tråg med torkad färg. Men konstnären såg något annat. Han såg en strand och doppade ett finger i en burk och målade dit en skeppsbruten figur i sanden. Han ser alltid något annat. Det är så man vet att han är galen. Men jag vet inte säkert om det är konstnären eller hans väktare jag har träffat. Jag vet fortfarande inte vad Jesper Waldersten har i källaren.
Andrev Walden