← Back

https://www.sverigesradio.se/avsnitt/jesper-waldersten-byxorna

“På måndagen följer de med till ateljén och där blir de kvar. Först lättrörliga men efter några månader, hårda som pansar av all färg som torkats av på låren. Misstag härdar.

En fredag, mitt i en våghalsig övermålning, öppnar sig grenen från ljumske till ljumske och jag rinner ut ur mina byxor då de delar sig i två. Saxen åker fram, penslarna behöver torkas av. Jag rengör dem noga med resterna av det som en gång gick på högtidlig fest. Trasor i mina händer. Det får mig att reflektera över mitt egna liv. Var befinner jag mig på byxskalan just nu. Är jag på ett dop eller en begravning, på en galamiddag eller i utkanten av trädgården tändandes en brasa. Eller ska jag precis sätta igång och måla om ett rum som ett barn flyttat ut ur. Man vet inte det. Nog för att silkespappret har gulnat för länge sedan men trasorna, dem håller jag ett noggrant öga på.”

 

“On Monday, they come along to the studio, and there they stay. At first, they move easily, but after a few months, they become as hard as armor from all the paint wiped off onto their thighs. Mistakes toughen.

One Friday, in the middle of a daring overpainting, the fabric splits from groin to groin, and I spill out of my trousers as they tear in two. Out comes the scissors—brushes need to be wiped clean. I carefully clean them with the remains of what once attended a formal gathering. Rags in my hands. It makes me reflect on my own life. Where am I on the trouser scale right now? Am I at a christening or a funeral, at a gala dinner or at the edge of the garden lighting a fire? Or am I just about to repaint a room that a child has moved out of? One never knows. The tissue paper may have yellowed long ago, but the rags—I keep a careful eye on them.”