https://www.sverigesradio.se/avsnitt/jesper-waldersten-hjartatHjärtat

Hjärtat består av två förmak och två kammare, höger och vänster. Längst in i hjärtat står vår säng obäddad och alldeles varm.

Gjorde ett ultraljud på mitt hjärta för ett tag sedan, man hade hört något som visslande försiktigt under huden, bakom revbenen. Tog bilen till Södertälje. Jag fick blå skoskydd, sjuksköterskan blå handskar och den kalla gelén på bröstet gick även den i blått. Tänkte på barnen, då vi första gången fick se dem och höra deras pulserande slag där inne i mammas kropp. Slag efter slag, ett efter ett i all evighet hade jag tänkt. Jag hade kallsvettats över allvaret men ett lätt skratt lyckades ta sig förbi.

Nu gällde det mig, en äldre människa med en rufsig koltrast i bröstet vars vingar måste klaffa. Den ena vingen hade tappat en fjäder eller två, fladdrade lite extra i strömmen. Det var nog ingen fara sa sjuksköterskan. Så! du kan ta på dig skjortan nu, du får komma tillbaka om ett par år så ser vi då om någonting förändrats. Jag styrde hemåt i motljus och tänkte på min systers undulat Hansson som avslutade sina hjärtslag genom att flyga in i ett vårfönster.

När jag kom hem var jag upprymd och omskakad. Jag tänkte att vi, redan i ung ålder, innan lån och barn, borde få lyssna på, och se våra egna hjärta jobba, ta in sprödheten och sårbarheten. Efteråt kunde man få ett certifikat där det kunde stå: Jag intygar härmed att jag har förstått vidden av vad det innebär att ha tillgång till ett eget hjärta och jag lovar på heder och samvete att bära det i mål utan att skada varken mig själv eller någon annan, så pris ske natur.

Bära sitt hjärta i mål.

Drygt 300 gram väger det, som två normala hamburgare, och det är en himla massa tillbehör som vill in från alla håll och påverka smaken. Kärleken ska få plats, arbetet, idrotten, sexet, spriten och oron. Utsikten, lånen, tvivlen och längtan in, ut eller bort alla möts de i hjärtat, alla kämpar det om utrymmet och vingarna slår och slår så att vi precis kan lyfta oss själva varje morgon.

Vi använder mycket hjärtemojis i vår familj, i var och varannan mening faktiskt, oftast röda, ibland förstorade. Vissa morgnar blir det fel och ord från Mordor slinker ur oss och då försvinner allt det där röda plötsligt. Då får man jobba och efter ett tag återuppstår dom. Först är de ljusblå – det kan ta tid att få tillbaka den rätta färgen – men framåt kvällen så är de oftast härligt röda igen.

Killar använder mest svarta hjärtan, det verkar tufft, lite high five, lite ryggdunk, bror. Men även inne i ett svart hjärta bultar det av vänskap och ömhet.

Då vår hund levde brukade jag ligga och lyssna på hans slag där under pälsen, en annan rytm, lite ojämnare, liksom flyktigare. Hans hjärta slog i tretton år och det var vi som bestämde när det skulle sluta. Rysliga tanke, kära vän. Men tänderna var dåliga och höften gjorde ont och ditt hjärta var till bredden fyllt av ängar du sprungit på. Det fick inte plats en enda blomma till.

Ibland sitter hjärtat i halsgropen, andra gånger finner man inte ens pulsen och vid ett fåtal tillfällen i livet känns det som att hjärtat pumpar på utsidan av kroppen. Då ska man gifta sig och ta kyssen till månen så man kan åka till Södertälje några månader senare för att se och höra om det finns ett nytt tickande meddelande där från livet.